THE GARAGE STOCKHOLM

Fredrik Nielsen

p13niefr@kkh.se
www.wetterlinggallery.com/artists/fredrik-nielsen
0708420971

Fredrik Nielsen is one of our time’s foremost rebels

within the world of swedish glass. With his pulsating,

punk-inspired works that use pop culture’s various

expressions as a starting point in which glass

shares the stage with music videos and graffiti.

He works with problematising the prestige-loaded

concept and phenomenon of ”art glass” and

challenges the implied hierarchy and authenticity

claims within the art. Through a kind of branding,

he puts his own stamp on other existing art that is

then displayed in a new context.

In connection with his questioning of the art glass

concept, he also explores the role of the artist and

its significance for the work’s definition. Fredrik

Nielsen places the image of himself in the centre

and allows it to govern the shaping of his work.

His self-documentation in the form of his own

videos and still pictures is integrated and re-used

throughout his installations.


 

“Rock ’n’ roll rebel” Fredrik Nielsen surrounds his gaudy pitchers with hot-pink graffiti.

 

En ung trendig och fortfarande produktiv glaskonstnär Fredrik Nielsen är formgivaren bakom detta konstverk.Orkiden kan läggas på bordet i olika vinklar och diametern mellan kronbladen är från 14,5 cm -21 cm,stjälken mäter 19 cm,vikt 612 g.Vilken utmärkt present till en konstälskare.



http://t.sr.se/1xK5LRT

I backspegeln inser jag dock att Fredrik Nielsens kräkande kannor gjorde det största intrycket på mig.

”New Works” torde vara en av den mest platta utställningstitel som sett dagens ljus (och en av de mest använda). Den påminner inte bara om ett otal liknande titlar från konstens värld, utan lika mycket om de svenska 1890-talsdiktarnas senare verk som av någon anledning ofta fick heta ”Nya dikter”. Men Wetterling Gallery behöver inte ligga så lågt. De deltagande konstnärerna – Nathalia Edenmont, Jason Martin, Fredrik Nielsen, Julian Opie, Marjolein Rothman, Amy Simon och Mike + Doug Starn – klarar skivan helt på egen hand.

Det är en salig blandning konstnärer som visas upp, från Nathalia Edenmonts fotografiska verk av fjärilsvingar till Mike + Doug Starns konceptuella fotografi och Julian Opies landskapsbilder, där han reducerat motivet till det yttersta för att uppnå en närmast abstrakt effekt.

Allra mest effektfulla är två verk, ett av Jason Martin där den dunkla och sinnliga måleriska ytan plötsligt viker av runt kanten på duken och får en helt annan karaktär, samt Fredrik Nielsens Boombox i brons (bilden till höger visar samma Boombox i glas). Nielsen är en av våra mest egensinniga glaskonstnärer, men denna gång har han skrinnat ut på tunnare is när han ”förädlat” streetkulturens främsta relik (jättebandspelaren) till den klassiska skulpturens brons. Huvudsaken är att det bär, och det kommer att bli högintressant att följa hans utveckling hädanefter. Det är sällan en konstnär i den helgarderande samtidskonstkontexten gör sig såpass sårbar.

Adress: Kungsträdgården 3, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 21/3 – 23/4

Anders Olofsson (text), Wetterling Gallery (foto)

 

Fredrik Nielsen (b. 1977) explore la relation de séduction entre la non-conformité et les attentes de la société dans WannabeKonst. Grâce à une combinaison de verre, des sculptures, des graffitis et des vidéos de musique, une atmosphère Nielsen construit avec des pierres que l'attitude rebelle. Nielsen est actuellement assistant à l'invité des étudiants du programme à Kungliga Konsthögskola à Stockholm. Ses sculptures ont été exposées dans le sud de la Suède et Stockholm.

Hej Sasha. Här kommer processen. Intro; Jag närmar mig det jag ska göra utan direkt planering, försöker vara tom på tillvägagångssätt även fast jag latent känner starkt att jag kommer ta mig igenom processen vad den än blir. Det jag gör handlar mer om att fylla mig med intryckt eller vad som helst för att sedan släppa ut det (Throw-up) när trycket är tillräckligt relevant för mig. Relevansen laddar objektet för mig. Då har jag för mig den rätta farten och ihärdigheten att komma igenom till en punkt där det är över, laddningen.Typ som pianisten Keith Jarret, The Köln Concert, som mediterade innan han gick ut och improviserade fram det som han inte visste att han skulle spela, pianot den enda ramen. När jag kommer in i hyttan/studion, var jag än befinner mig så tar jag fram det jag tror mig behöva, som att förbereda en scen där jag kan använda de saker (skrot) som jag lägger fram. Senast i San Francisco hade vi ett brunnslock där det var tjocka inskriptioner som OAKLAND / CDCDV / Phoenix. Vackert. Jag lät glaset flyta ut över det som tungor som sedan frös bokstäverna som om jag bara "taggat" det jag gör, ge den en adress, ge den ett ärr av historia, kanske senare inte ses som det brunnslocket visar, spelar ingen roll, det viktiga är valet, det viktiga är slumpen som det kan skapa, viktigast att jag vet och att jag börjar älska det jag trycker in i massan och hur jag bygger vidare från alla val. Allt som bara ligger där på golvet eller i soptunnorna med kompatibelt glas tar jag, frågar sen, överblivna canes som någon refuserat, canes som jag själv aldrig skulle ha tålamodet att tillverka och planera fram. Som att inte hinna stämma instrumentet innan konserten börjar, viljan att spela skapar stress och överladdning men den går att ta tillvara, den är viktig för mig. Vad som helst som är överblivet, jag ser och testar vad de skapar för slags olyckor i min skulptur. Jag börjar alltid från botten, där de flesta andra slänger och tar bort för att det inte passar, jag förstår inte, ibland undrar jag om det handlar om ren estetik eller om det handlar om att inför sig själv påvisa sin kvalité, jag behöver flödet från början till slutet i primärprocessen, behöver material att experimentera med, därför är soptunnan viktig, där har spänningen gått ur objektet, finns inget som jag kan förstöra mer, börjar jag för fint, för perfekt kommer rädslan för felen även fast jag vet att det inte finns några. Ok, processen; Underfång, opakt, värmer färgen, får den mjuk, skär ner på punteln, tar den färdigvärmda pipan, lägger på bänken. Tar punteln med färgen och klipper på den på pipan.Värmer igen, välsar både på bläcket och med bågen på skärsaxen, värmer igen, ser till att jag har bra fäste mot pipans navel, måste vara exakt jämt och brett. Väntar, kyler färgen, doppar pipan i degeln, fångar an så mycket jag kan, alltid så mycket jag kan, behöver kött till skulpturen, snålar aldrig på materialet, måste ha mycket hela tiden, välsar den jämn i skopan, Kracklerar i vatten, mest för kylningen, stannar länge, krackelerar varmt, fångar an igen, börjar ta upp skräp i varenda anfång, värmer så allt det nya sitter och inte ramlar av mellan anfången. Annars ingen större noggrannhet med att välsa in de nya skärvona, tar en färgtapp som någon värmer upp och har en välsad spets på, gör ett snabbt rutsystem. Fångar an igen, skräp, rutsystem, skopar, större skopa nu, krackelerar extra länge nu, fångar an igen, nytt skräp, rutsystem av ny färgtapp, ny färg nu, sista anfånget nu, går ner på en metallplatta med industrigolvs relief, mosar glaset mot det, får till en slags stor spets, som att välsa den grovt jämn, jag står upp, vinkeln mot golvet är bra för tyngden och rörligheten, sätter mig på bänken igen, jag blåser, hänger pipan ner mot golvet medan jag blåser, värmer igen i invärmningsugnen, skulpturen börjar röra sig, flyta, industrigolv igen, tydliggör reliefen, bänken igen, jag står, fortsätter blåsa, låter den flyta ut och bli längre, som en vas, skär ner med skärsaxen, kyler, fångar an på botten, så mycket jag kan, industrigolvet igen, gör en fet botten, glaset bara följer med vad jag än utsätter det för, det stelnar, jag försöker hitta en botten som inte känns för banal, någon gör en puntel, ett anfång, välsar, klipper av glas, krackelerar, fångar an igen, välsar, klipper av, välsar, jag fäster den i botten på det jag gör, häller vatten i skäret, lägger upp skäret på bänkskenan, tar vatten sista gången med bågen på skärsaxen, drar med bågen på pipan, hårt, skapar spänning, magnetism, slår till hårt med bågen på pipan, grejen spricker av från pipan, någon håller i punteln, in i invärmningsugen, jag förbereder handskar, häcksax, mer skrot, tegelstenar, Någon värmer några minuter, främst toppen, jag fångar an på en punteln, gör ett bandage på mynningen, som ett lim, jag tar på mig de gula vantarna, öppnar kylugnen, tar ut ett ämne med mitt telefonnummer på, skrivet med Paradise Paint, ämnet är 500 grader, snabbt tar jag det, någon stänger dörren efter mig, springer bort till bänken, trycker på ämnet på halsen med glasebandaget som lim, ämnet spricker, jag gillar det, skapar ärr, jag ber någon att snabbt ta och värma in grejen, främst på ämnet, någon annan bränner med handbrännaren på punteln så den inte spricker, den börjar bli kallare, jag fångar an på ny puntel och lägger på nytt och stort bandage av varmt glas längst bak på punteln medans grejen sitter fast på den och den håller att värmas. Jag ber någon ta ut skulpturen, ta den till bänken, jag tar arbetshandskar, en pincett, särar på ämnents membran tills det öppnar sig, jag får in skärsaxen, öppnar lite mer, snabbt tar jag den gamla pipan med dess kalla glasnavel, fångar an igen, öppnar hela ugnsluckan, får upp massor av glas, direkt flera kilon på den gamla pipan, ner på industrigolvet, plockar upp det sista skräpet, dammsuger upp det, allt fastnar av värmen från det nya anfånget, någon snurrar på skulpturen, någon annan bränner med handbännaren, jag fäster det nya glaset på det öppnade ämnet, gör samma sak en gång till, klipper med häcksaxen, öppningen vräker upp sig, maximeras av snurrandet och värmen, tar tegelstenarna, handskarna, rycker ut halsen, öppningen, någon fångar an på ny pipa, välsar ut en längd som väger några kilo, Jag tar den med grepsaxen, drar den uppåt, klipper den, flera hjälper mig att häva skulpturen neråt ett halvt varv, det nya glaset pekar ner i backen, flera hjälper mig att vrida den ett halvt varv tillbaka, jag har ett rör av metall, fågar det nya glaset med den, för det ner på skulpturens kropp, tvingar fram ett handtag, värmer igen med fleras hjälp. På bänken igen, öppnar kylugnen, knackar med en kniv eller något vasst i botten vid mötet puntel och skulptur, in med allt i kylugnen, knackar med bågen igen på pipan, skulpturen faller av i kylugnen, dörrens stängs.


Text petter eklund

Pilotbrillor, glaskannor i rosa metallic, sprayade skräpskålar

och soundtracket till Top Gun. Fredrik Nielsens

konstvärld är barnslig – som i överlastad och slängig,

men också som i rörande livfull och passionerad. Och

jag har alltid uppfattat honom som en mycket allvarlig

konstnär. Han tänker och grunnar i oavbruten rörelse genom sitt eget

kalejdoskåpiska landskap, en välregisserad virvelvind på Myspace, på

utställningar och glasshower och i hettan på Boda Glasbruk. Han

tänker och grunnar bakom pilotisarna på Pilchuck glasskola i USA i

total koncentration, som sekunderna före en konsert eller en militär

attack, going over the top.

»Det är som att åka Formel 1, en total upplevelse av nu, som att

jamma och koppla upp sig till Miles Davies eller Jackson Pollock. När

jag hamnar i det totala flödet, då blir det inte fel«, säger han när han

kommer släntrande en vanlig Fredrik Nielsen-dag, efter ett möte med

Glasakademien och på väg till Frittes på Lidingö, en billackeringsfirma

där hans glaskonst förtätas med skimrande lack.

Under de senaste åren har Fredrik Nielsen varit en frisk fläkt i det

annars ganska dystra svenska glaslandskapet som tycks ha kört fast i

sin egen historia med gladglas och hyttsill. Var finns förnyelsen, något

vildare, mer svindlande på glasbruken? Studioglasrörelsen tar mer

svängrum, men sitter ändå ofta fast i traditioner och förväntningar på

finglaset. Med sin kaxiga street & trash-nyfikenhet vill Fredrik Nielsen

bryta sig loss. Han har spritt sitt glas och sig själv som reklampelare

via småfilmer, glasshower i Småland och USA. Han har delat ut

goodybags med kraschade, spraymålade skålar, visitkort och cdskivor.

Han kom fräsande i sin skruttiga Ford Escort till The Glassery

på Hornsgatan, hojtade »Kolla här«, hivade ut en soprumshittad kassettspelare

ur baksätet, fast avgjuten i glas, tung som bly och lackad i

lila. God smak? Konstglas? Fredrik Nilsen är bortom det. Hans konst

är skarp och rolig expressionism för 2000-talet. Förra året bombade

han en nymålad museumssal på The Glass Factory i Boda med orden

Fredrik Nielsen featuring Fredrik Nielsen. Det tog honom två veckor

att skriva frasen tusentals gånger, tillsist tog rummet över och blev ett

rytmisk konstverk där hans glasobjekt egentligen var onödiga.

Han utbildades på Orrefors glasskola på 1990-talet, gick sen på

Mejan och vidare på glasskolor i USA. Han vände först på steken och

saluförde sig själv medan sakerna fick komma i andra hand. »Jag var

konserten, glaset var t-shirten efteråt.« Trots alla brott mot spelreglerna

i glaskulturen var det ändå den som lockade honom till sig.

»Filmen Mitt liv som hund fick mig att börja med glas. Landskapet,

människorna på glasbruket, tempot i blåsningen, allt det där var

magiskt. Med mitt racerbilsglas vill jag bort från finglaset, men ändå

finns roten där.«

Det är i själva hyttarbetet allt blir på riktigt. Just nu är det kannor i

»vulgoformat och barockstil« som får betraktare att jubla och förfasas.

»Fantastiskt« och »Det var det jävligaste«. Hans son kallar kannorna

för »Heffaklumpar«. Men det är just det som är viktigt: Ingen likgiltighet.

»Ju mer jag dammsuger i alla mina lager och hittar mitt eget mishmash,

ju mer laddas objektet med värde och historier. Min gallerist

sa ›Varje gång du gör en kanna så dör du en smula‹, och det känns

verkligen så.«

Han börjar där slumpen tar vid, vräker på nytt glas, fångar an,

klipper upp kannan med häcksax så att den öppnar sig som ett

Alien-ägg, klämmer dit en hänkel tjock som en choritzo. Tillsist blir

kannorna så tunga att Fredrik knappt kan hantera dem på glaspipan.

Obrukbara som kannor, men underbara som konstverk.

»Jag har passerat 1A-nivån och kan inte känna mig nöjd med en

glasbubbla, jag måste vidare. Det kan se hemskt ut, men när jag nästan

börjar hata materialet och känner mig främmande inför mitt eget

verk, då har det hänt något.«

Det handlar om tempo. Han är en drivande, fysisk dynamo, tränar

tre, fyra gånger i veckan för att hålla sig i trim. Glasblåseri är ett tungt

Vi är på väg till Frittes. Den älskade gamla Forden blev påkörd och

nu glider Fredrik mer distingerat i en Toyota Prius, men i baksätet ligger som

vanligt en best till glaspjäs. Frittes är en legendarisk billackering som

startade efter kriget, då bilarna rullades ut ur garagen igen. V-Gurras

Rolls Royce lackades här. Nu är Fredrik på plats med sina kannor

bland buckliga SUV:ar och påkörda bilar.

Skicka ett meddelande till Fredrik Nielsen
Bookmark and Share